Scheisse, ingen vidare kul läsning att läsa igenom denna blogg. Man skulle kunna tro att jag är deprimerad, vilket jag inte är, men jag skriver som bäst och mest när jag är nere.
Jag går inte runt och är konstant ledsen (längre).
Dock har senaste månaden vart ruggigt tung. Även om jag anser att detta kommer vara väl använda nyttiga månader, inte minst ett bevis på att vi älskar varandra och faktiskt skulle kunna ha en framtid ihop. Antar att största ansvaret ligger på mig. Jag är den "fria" som skulle kunna frestas till att begå omoraliska handlingar och begå förödande fel.
Det jag tror min man oroar sig mest för bortsätt från jag förolyckas eller mår uselt , otrohet.
Vilket jag kan förstå även om det inte är vidare smickrande att man får det förtroende då jag aldrig gjort något för att drabbas utav en sådan anklagan. Tar det dock inte personligt då jag vet att jag skulle oroa mig för precis samma sak utan att mena det personligen.
Jag antar att det skulle kunna vara för att en sådan handling skulle för oss vara så förbannat, jävla förnedrande.
Vi har båda vart otrogna tidigare och folk säger har man en gång vart otrogen kommer man vara det igen. Vilket jag tror är skitsnack.
Det jag tidigare upplevt i mina förhållanden om man skalar bort förakt, hat, rädsla, och en klick sökande efter spänning har inte vart kärlek. Jag har försökt skapa en illusion i huvdet och lura mig själv att det är kärlek jag upplevde just då. Men kollar man hur mina förhållanden slutat så har det oftast vart abrupt. Från att ha tolererat, stått ut och accepterat till att jag knappt klarat av att vara i samma rum som dåvarande man.
Ska inte fördjupa mig allt för mycket i det tidigare det sätter bara igång grubblerier.
Jag älskar Dan och kan utan att erkänna känt det sedan första gången jag såg den blonda, håriga gamlingen.
Jag visste iaf vad jag ville ha och fick i ett tidigt stadie reda på vad jag skulle få.
Dessa månader åtskilda var en sådan sak. Jag är tacksam att det inte blev längre tid vi får vara skiljda åt.
Nog med seriöst grubbel. Enda anledningen till att jag skriver detta är för att jag vet att min älskade vill att jag skriver så han kan läsa hur jag har det när han väl kommer ut.
Då vill jag att han ska veta att jag älskat han och aldrig tvivlat en enda gång under tiden han frånvarat.
Fotnot: När du läser detta kom ihåg att vi ska likvidera den blåboken. För även om jag hatar den och vill göra mig av med den så håller jag fast vid den.
Men den måste bort..
Nu hämta post, ärenden på stan och skola!
