Direktiv

Nackdelen med att få ha mått bra en längre tid gör att man sänker garden.
Man slappnar av och förlänger det mörka.
Slappnar av och njuter utav livet. Ibland kan man nästan få för sig att man är normal.

Vilket gör det så fruktansvärt  mycket smärtsamt när mörkret kryper på igen.

Min lilla demon river och klöser.
Den viskar sagor från för.
Hårda ord och situationer jag trodde var en mardröm.
Flashbacks  som sträcker sig långt bak i tiden.
Saker jag förträngt. Saker min hjärna vägrat koppla.
Jag...
Jag försöker klamra mig fast vid det vackra.
Det är ingen djup depression. Jag hör inga röster mer än från mitt undermedvetna. Jag har inga psykoser mer än kristallklara  minnesbilder jag förträngt. Jag tänker logiskt, men ser nackdelarna före då betydligt färre fördelarna.
Jag klamrar mig fast vid tanken på framtiden. Det är svårt. 10 år utan en tanke på en framtid som gynnar. Hjärnan är inte van.

jag måste hålla mig borta. Borta från den parallell värld som lockar.
Borta från folket som leder mig dit.

Måste bita ihop ett tag till.

Torsdag

Jag avskyr känslan  utav att vara värdelös och sak aven utav att kunna tillföra.

Avskyr även. Att jag har denne känsla eller att jag överhuvudtaget tänker tanken.
Det gör att jag börjar tänka i negativa banor. Jag ifrågasätter mina rättigheter till att ha ett liv som inkluderar andra.
Mina rättigheter till familj och älskade.
Jag ställer mig frågan "varför utsätta dem för mig".

Onsdag

..

Ett steg fram och två steg bak.
Ibland är det så det känns. Tror inte det då jag bör resonera egentligen då det för det mesta enbart handlar om perioder då jag tenderar att se livet ned ljuset dimmat.
Alla de framsteg jag gjort ligger ändå kvar, men det är så fruktansvärt irriterande och förnedrande att något jag klarade av att göra tidigare nu får mig att må illa och kallsvettas.
Ändå känns det inte lika nattsvart  som det gjort tidigare under snarlika förhållande och situationer.
Jag tror inte Heller att det enbart handlar om att jag blivit "starkare".
Låg vaken en kväll för några dagar sedan och tänkte på hur jag förändrats och hur mina "utbrott " lugnat sig.
Det handlar inte om att jag lärt mig hantera dem och behärska mig.  Är garanterat samma labila galning om det så ges möjlighet.  Det handlar mer om att det inte längre kastas flygbränsle på elden.
Jag ges aldrig "valmöjligheten" till att explodera och gå in i den rollen som det gjorts tidigare.
Det är lite blandade känslor då det är ett helt nytt perspektiv på det hela.
Det är helt underbart att få slippa dessa extrema känslomässiga utbrott och försöka plocka ihop bitarna efteråt.
Det som gör mig lite "paff" är insikten om att jag var så pass "simpel". Att detta egentligen  kunde ha undvikits.
Kommer aldrig ångra eller älta, men självklart  kan jag inte låta bli att låta tanken leka. Det är så fruktansvärt mycket smärta och obehag som kanske kunde undvikas.

Nu ska jag bara försöka anpassa mig och vänja mig vid att det inte behöver bli kaotiskt och smärtsamt.
Jag behöver inte fly, gömma och dölja.
Det blir inte värre än vad jag själv gör det.

Det är lång väg kvar. Det kommer bli bakslag.  Det kommer göra ont.
Men det behöver inte bli som förut.

Outlander

Lustigt nog tar det mot att skriva.
Lustigt, har aldrig haft problem med det tidigare. Handlar antagligen om ovana helt enkelt.

Haft en ganska lugn dag. Lämnat killarna i skolan, pluggat och nu tar jag en paus.
Försöker slötitta  lite på outlander.
Önska att jag hade lite mer ro i kroppen för att kunna sitta ner och titta utan att pilla med annat.
Kan ibland  fundera över hur det känns att inte ha denna konstanta rastlösheten  rivande i kroppen. Risken är väl att jag skulle sakna det.

Blockerad

Jag avskyr känslan utav att ha en tjock dimma i huvudet.
Jag kan ana ting, men tar mig inte riktigt dit.
Jag vet att jag måste ta mig ur detta tillstånd utav melankoli och dimma annars kommer jag att gå vilse.

Jag försöker fokusera och ta en dag i taget. Jag vet att det löser sig. För en gångs skull vet jag att det faktiskt  kommer lösa sig.
Även om jag nu mer än under hösten känner begär efter att döva sinnet så är det inte med samma vassa och panikartade  sug. Mer som en invand suck.
Jag står i mot.

Torsdag

Studerat, tagit en promenad och försökt städa lite.
gick halv dant. Svårt att fokusera. För mycket som rör sig i mitt huvud just nu. Med det sagt mår jag inte dåligt eller ser det som något negativt. Jag ser det som ett tecken på att jag nu mår bättre och har energin till att tänka på "jobbiga" saker.
Tänker mycket på hur jag nu mer handskar med mina känslor, instinkter och "infall".
Jag försöket fokusera mycket på att axla "problem" direkt för att undvika att jag blir stressad och lockas utav att fly och stänga av.
Mina impulsiva handlingar blir så mycket "större" och verkliga nu. Tidigare var det bara en galen grej som sällan gav mer konsekvenser än de som enbart drabbar mig. Det var mer eller mindre hanterbart.
Nu drabbas andra oskyldiga som inte borde drabbas.  Det tar lite energi och tanke att ställa om sig. Saker jag aldrig reagerat över eller sett som normalt är inte längre normalt.