Så fort man tycker sig ha en utstakad väg framför sig så slår någon undan fötterna för en.
Har inte bestämt mig för vad jag tycker än... Kan ena stunden sitta och le för att sedan hysteriskt gråta och få panikångest.
Jag är livrädd, men ibland kan jag känna fragment utav stolthet. Både över mig och D.
Jag känner att mycket utav hur jag kommer känna och reagera styrs över hans reaktion och känslor.
Kan han glädjas och känna någon form utav kärlek så kan även jag det.
Har inte vart i skolan idag. Nyser, hostar och är så grymt spyfärdig. Mår illa bara jag tänker på mat. Hade jag vart kvar i västerås hade jag orkat mig igenom några timmars skola, men som det är nu, gå upp 05.20 och komma hem runt 19.00 blir bara för mycket. Jag är så trött.
Ska sova en stund innan D kommer hem med Postafen åt mig. Hoppas hoppas att det hjälper. Mått så jävla illa sista veckan, orkar inte mer.
