Jag avskyr känslan utav att ha en tjock dimma i huvudet.
Jag kan ana ting, men tar mig inte riktigt dit.
Jag vet att jag måste ta mig ur detta tillstånd utav melankoli och dimma annars kommer jag att gå vilse.
Jag försöker fokusera och ta en dag i taget. Jag vet att det löser sig. För en gångs skull vet jag att det faktiskt kommer lösa sig.
Även om jag nu mer än under hösten känner begär efter att döva sinnet så är det inte med samma vassa och panikartade sug. Mer som en invand suck.
Jag står i mot.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar