..

Ett steg fram och två steg bak.
Ibland är det så det känns. Tror inte det då jag bör resonera egentligen då det för det mesta enbart handlar om perioder då jag tenderar att se livet ned ljuset dimmat.
Alla de framsteg jag gjort ligger ändå kvar, men det är så fruktansvärt irriterande och förnedrande att något jag klarade av att göra tidigare nu får mig att må illa och kallsvettas.
Ändå känns det inte lika nattsvart  som det gjort tidigare under snarlika förhållande och situationer.
Jag tror inte Heller att det enbart handlar om att jag blivit "starkare".
Låg vaken en kväll för några dagar sedan och tänkte på hur jag förändrats och hur mina "utbrott " lugnat sig.
Det handlar inte om att jag lärt mig hantera dem och behärska mig.  Är garanterat samma labila galning om det så ges möjlighet.  Det handlar mer om att det inte längre kastas flygbränsle på elden.
Jag ges aldrig "valmöjligheten" till att explodera och gå in i den rollen som det gjorts tidigare.
Det är lite blandade känslor då det är ett helt nytt perspektiv på det hela.
Det är helt underbart att få slippa dessa extrema känslomässiga utbrott och försöka plocka ihop bitarna efteråt.
Det som gör mig lite "paff" är insikten om att jag var så pass "simpel". Att detta egentligen  kunde ha undvikits.
Kommer aldrig ångra eller älta, men självklart  kan jag inte låta bli att låta tanken leka. Det är så fruktansvärt mycket smärta och obehag som kanske kunde undvikas.

Nu ska jag bara försöka anpassa mig och vänja mig vid att det inte behöver bli kaotiskt och smärtsamt.
Jag behöver inte fly, gömma och dölja.
Det blir inte värre än vad jag själv gör det.

Det är lång väg kvar. Det kommer bli bakslag.  Det kommer göra ont.
Men det behöver inte bli som förut.