http://www.youtube.com/watch?v=hez7bGbutBs

Rastlös, rastlös, rastlös.
Hur kan vissa dygn ha allt för få timmar medan vissa dygn tar evigheter.
Jag har helt enkelt för lite att göra och allt för mycket energi.
Tror även jag känner av att jag just nu står i början på en nya väg om jag nu väljer att ta den.
Jag vet vad som skulle göra mig lyckligast, tror jag.... Man kan inte tveka i evighet.

Ärlighet

Nu har jag iof redan suttit i timmar och skrivit, men när det ändå cirkulerar i huvudet så fortsätter jag med skrivandet. Även detta lär bli ett tungt och föga uppiggande inlägg, men det måste ut.

Oavsett vad som skett tidigare i mitt liv och oavsett om det var slumpen, ödet, mitt fel eller en olycklig kombination utav varje så har jag hänsynslöst eller snarare likgiltigt struntat om det drabbat människor i min omgivning. Detta har dock aldrig vart för att med flit och mening såra, skada eller orsaka andra människor smärta. Dock har jag i mitt egna förnekande och flyktbeteende där någon form utav närhet, ansvar eller pliktskyldighet flytt, misslyckats och försvunnit.
Mitt största mål var att till 100% behärska och styra mina känslor helt. Jag kunde i timmar sitta i skogen eller på stan och apatiskt upprepa "ingen kommer över din mur". Gråta var förbjudet. I min ensamhet kunde jag dock låta tårarna rinna. Le eller skratta var även det förbjudet. Varför just leenden och skratt var något jag förbjud vet jag faktiskt inte riktigt. Men jag tror verkligen att det var en del utav mitt projekt att helt kunna styra alla känslor inom mig i alla situationer.

Detta har idag lett till att min utåt helt likgiltiga och kalla personlighet skrämt, drivit bort och irriterat folk.
Jag ångrar all smärta och skit jag utsatt min familj för. Det ångrar jag i djupet av mitt hjärta, men jag tror de förstår och jag gör allt för att återgälda dem nu.
Mest av allt ångrar jag alla svek, lögner och att jag utsatt människa i världen för mig själv.
Han frågar varför och jag kan inte längre rycka på axlarna, blunda och säga att jag inte vet. Jag vet nog inte allt än, men det jag vet ska jag nu försöka få ner på papper.

Jag trodde jag upplevt kärlek, den kom, höll i sig några månader om det runt om var kul sedan försvann den och jag plåga mig själv med dåligt samvete över att knappt klara av att vara i samma rum som den jag i början trodde älska. Till sist drog jag. Försvann. Höll mig undan tills de glömde mig.
Jag var i början på mitt "jag står inte ut stadie" med en sorgsen individ som inte hade något ont i sig när jag träffa kärlek. Jag hatar kärlek, kärlek ger mig ångest, skrämmer mig och jag kontrollerar inte kärlek. Låter som en klyscha, men kärlek vid första ögonkastet existerar och sker. Det drabba mig. Som en spark i huvudet.

.
Jag drabbades utav fullständig panik. Jag försökte skrämma bort dig, behandla dig illa och spä på min negativa självbild än mer. Istället för att utveckla mina potential, eller än värre, att utveckla våra potential försökte jag bara riva sönder allt runt oss.
Jag ville inte, men kunde inte låta bli. Jag skämdes så över min "sjukdom" som jag försökte dölja och förneka. Min ångest och panikattackerna blev värre för nu drabbades inte bara jag. Nu drabbades du och det vackra vi hade mellan oss. Till sist hade jag ångest över att jag när som helst kunde få ångest. Ju fler misstag jag gjorde och för var gång jag såra dig förberedde jag mig på att du skulle försvinna. . Jag spelar upp den gång på gång i mitt huvud. Jag upprepar min ramsa "ensam är stark" och tröstar mig med att alltid ha en sista utväg. Vid 15 års ålder börja tanken på självmord slå rot i mitt huvud. Då och då trodde jag att jag skulle kunna bli av med tanken och låta självmordstankarna vara ett minne blott. Gång på gång slogs jag ner och misslyckades och till sist var självmord en fixering, en frihet, mitt sista kort i leken. Tanken på att jag iaf styrde över om jag skulle leva eller dö trösta mig.

Att du  rakblad, glas, skärvor och knivar ur mina blodiga händer smärtar mig fruktansvärt. Du är inte förtjänt över att behöva sett eller uppleva något sådant.
Jag var så lycklig med dig. Lycklig än jag någonsin vart. Våra galna resor till Riga och Berlin hösten vi sågs var nog den lyckligaste stunden i mitt liv.
Tårarna rinner och det är fruktansvärt att utblotta sig helt såhär, men jag lova dig att försöka finna ett svar.
Jag visste att du skulle försvinna även om du uttryckte det så fint att jag enbart lånade ut dig 10 månader. De 2½ år innan tror jag ändå inte att jag gjorde några 100% uppriktiga försök till att ta mitt liv. Skada mig, chansa lite smått och se vad som hände på sin höjd. Men jag ville inte seriöst dö och försvinna. jag ville ta chansen och försöka få en framtid med dig även om jag innerst inne visste att jag på något sätt skulle misslyckas och förstöra den som med allt annat.
Var aldrig rädd att ta chansen, i stället för att se allt nattsvart försök se det positivt och ljust.
Jag försöker, men har man gång på gång blivit slagen till backen klarar man inte längre av besvikelsen av att misslyckas. Då blir det så mycket lättare att inställa sig på att misslyckas från början.
Jag skäms över mig själv och är djupt besviken över mig själv. Jag vill aldrig utsätta någon annan för mig själv.
Inte fören jag är starkare och behärskar mig själv bättre.
Krasst så känns det som att jag förstört alla chanser till att kunna laga detta. Jag har skadat, svikit och sårat dig allt för djupt för att kunna reparera detta. Jag har skadat, svikit och sårat mig själv för djupt för att jag ska vara säker på att kunna reparera detta.

Jag vet att du tänker mycket på de månader du var borta. Återigen så körde hela karusellen igång antingen utav en slump eller någon form av kjedjereaktion.
Nu tvivlar jag inte det minsta på att det var planerat. En sedan länge bekantskap som åter upptogs och jag var för blind, dum, blåögd, naiv för att se att för mig än idag en okänd hämnd skulle uträttas och drabba dig. Detta ihop med en personlighet med grova störningar och psykoser som verkan jag, vänner sedan 15 år tillbaka eller föräldrar sett. Var det jag som utlöste den eller var det bara en slump?
Jag vet att du gärna vill säga att det var jag som utlöste den, men jag vet inte. Varför skulle just jag utlösa en sådan sak hos en gammal kamrat jag umgåtts med tidigare och sett må dåligt?
Men nu efteråt inser jag att det måste vart planerat i ett ganska tidigt skede.
En kväll med alkohol, bra musik och vänner sällskap. Jag var inte lycklig, jag försökte bara dölja, mildra och fly smärtan av saknaden efter dig vilket antagligen gjorde mig smått manisk, fladdrig och näst intill hysteriskt glad. En reporter som bad mig posa det var fel fel fel fel fel fel. Du skulle inte så det som en kamratlig grej. varför skulle du göra det med en man du inte känner eller mig veterligen träffat. Jag bad dem radera bilden och glömde den. Tills den kom ut på nätet.
När folk ringde och berätta det för mig kunde jag inte ens komma på vad de mena och vad det skulle vara för bild, så obetydlig var den händelsen för mig.

Den händelsen ihop med all press, saknad, sorg, smärta, svek och nattsvart depression som kom gjorde att jag helt enkelt bröt ihop. Inget gick som det skulle. Jag hade inte råd att träffa dig, prata med dig och det kändes som jag bröts i två delar. Jag fixerade mig nu mer än någonsin på självmord. Den lätta vägen ut. Jag var dock för feg för att planera och göra det. Istället pröva jag mig fram. Utmanade ödet och bara inväntade döden.
Antar att folk vittrade sig till min hysteriska, svaga och olyckliga person.
Jag sluta leva. Jag levde en dag i taget och inväntade döden. Ibland sken det upp, men det tog snabbt bort. än idag vet jag inte riktigt vad som skedde på Fosie / västervik, varför de blanda in mig med dig och försökte vända allt mot oss. Men jag orkade bara inte. jag orkade inte tänka, agera eller handla. Så säker på att jag skulle dö spelade det ingen större rolll vad jag gjorde eller tänkte.
säkerligen gett upp livet och enbart inväntar din död, kändes det som att var dag var min sista. jag klara aldrig av eller hade i åtanke att någonsin fysiskt röra någon annan levande varelse. Men jag lät det gå ut psykiskt. Jag upptäckte att jag hade viss makt och inverkan på män med mitt utseende. Jag hade gått från tonåring till vuxen utan att ha insett det i ditt beskydd. Jag har aldrig sett någon titta på mig, av ganska naturliga själ när du vart med. Detta var något utav en ny upptäckt. Ibörjan trodde jag inte att det var sant. Jag hade kul med A. Vi hade koll på varandra.det behövde vi inte. Vi Behövde bara vara där och ha tillräckligt mycket skit i kroppen för att alltid vara glada, nyktra och bitchiga.

Nu orkar jag inte riktigt skriva mer och vi får se om du orkar läsa detta. Du kommer snart hem.

Sjukdom

http://www.youtube.com/watch?v=D1aFXjGMiIs

Detta blir nog ett långt och virrigt inlägg. Skriver egentligen bara för att få det ur mig och försöka få något nytt perspektiv för det hela. När jag väl börjar skriva brukar det rinna på rätt bra och kännas bättre efteråt.
Sitter med mitt läkarintyg och funderar på om det är mitt liv på ett papper. Man ska aldrig leva under sin diagnos, men man får nog lära sig leva med den. Det tog mig nästan 8 år att komma fram till det.

Tidigare var jag en av dem som stenhårt höll på "slå en gång och du går" Jag fnös nästan åt misshandlade kvinnor och ansåg dem som svaga och nästintill korkade individer. Ja, än idag kan jag tycka det MEN jag har lärt mig att varje fall är unik. Varje slagen kvinna och varje man som slår är unika då alla upplever sin livssituation individuellt, så även om det för er ser så glasklart ut så är världen inom dessa destruktiva förhållanden dimmiga.

Efter rättegången och den återvunna friheten tog jag väldigt illa vid när folk pratade om misshandel inom förhållanden (tycker inte om att enbart rubricera det som kvinnomisshandel då jag vet att våldet existerar åt både hållen även om misshandlade kvinnor är de som är mest utsatta). Jag blev väldigt ledsen, arg och skamsen när folk uttryckte sig "men varför gick du bara inte". Jag lovar, jag gick och jag gick och jag gick, men vart jag än tog vägen så var han där. När det gått så långt så du är avväpnad in på bara skinnet. Vännerna är borta, antingen skäms du för din familj eller så tror de dig inte. Du är ensam, utsatt och nu börjar självkänslan falna samtidigt som rädslan tar över. Men jag lovar, du orkar inte vara rädd i evigheter. Inte när det gäller dig själv. Har du barn eller husdjur då lever du nog ett skräckens helvete. Men är du ensam försvinner till sist rädslan och ersätts utav ett ord jag lever med än idag. Likgiltighet.

Nu talar jag enbart för mig själv och hur jag upplevde det, men går du ständigt under hot, slag och helvete finns en risk att du slutar orka bry dig. Du bryter en barriär. Var natt ligger du och ber "låt detta bli min sista natt. Låt någon komma ner och hämta mig och ta mig härifrån.

Ligger på rygg i snön. Har bara kjol och t-shirt på mig. Blodet rinner och det känns konstigt nog varmt. Ligger i snön, blodet rinner varmt och än har inte smärtan från spruckna revben, bruten näsa och blodutjutelser över hela kroppen hunnit i kapp. Ligger på rygg. Hör steg, hans skugga skymmer stjärnorna. Han sparkar i snön så den regnar ner över mig. "Hora". Sen går han.
Jag ligger på rygg i snön och tittar på stjärnorna i den kalla mörka vinternatten. Jag bad en stjärna rädda mig.


Diagnos : Posttraumatisk stressyndrom och paniksyndrom.

Sjukdomsförlopp : Stresskänslig, ångest i trängda situationer, oförutsedda händelser, frekventa återupplevelser av tidigare långvarig traumatisering, nedsatt lust, motivation, initiativ, meningslöshetskänslor och panikattacker.

Observationer: Adekvat formell kontakt, Emotionell kontakt återhållen, sänkt grundstämning, förhöjd anspänning, inga psykostecken.

Det jag tror skrämde mig mest och fick mig in i det sista att förneka min sjukdom är just att det heter "Sjukdom". Detta är inget jag föddes med. Detta är inget som låg latent och slog ut när mitt immunförsvar var lite sänkt. Detta är något som som växte på mig pga en slump?
Nej jag skyller inte allt på slumpen. Så simpelt är det inte. Det går längre bak än så. Små händelser under ens liv som sätter igång någon form utav kedjereaktion som till sist exploderade efter ett ödesdigert misstag jag gjorde för ganska exakt 7 år sedan.
Stora torget, höstlöv, ögon jag lärde mig hata, men mins kristallklart. Vad jag önskar att jag med min nyvunna vetskap kunnat kliva fram till mig nyligen fyllda 16 år och fått henne i hennes tvekan att säga "hejdå" och åka hem. Vem vet. Det kanske hade skett ändå senare. Ingen idé att ha sådana tankar allt för ofta, det tär på psyket. Jag har börjat lära mig tänka tillbaka, gå igenom scenerna i mitt huvud och acceptera. I 8 år låtsades jag om att det inte skett. Att jag var precis som alla andra, att mina ögon inte sett vad de sett, att jag aldrig hört de ord som riktats mot mig, att de slag och sparkar som träffat min kropp aldrig skett.
Jag var en normal och lycklig tonåring. Gång på gång har den illusionen krossats när jag gång på gång misslyckats med allt i mitt liv. Jag orka aldrig hela vägen. Gång på gång starta jag positivt, lyckades, lyckades bra, sen small det in i väggen gång på gång.
Jag trodde jag var lat, efterbliven, bortskämd och skyllde alla för mig då okända syndrom på en svag personlighet.
Det jag i dag vet är panikångest trodde jag var barnsliga utbrott och fel på mitt humör. Tidigare tyckte jag att människor med ångest, panikattacker och depressioner var svaga och enbart fjanta sig.
Själv tycker jag att det är skönt att äntligen veta vad jag slåss mot, eller slåss är fel, vad jag måste lära mig leva med och handskas så gott det går.

damn it.

Jag suger värre än ett ryskt luder med förlamad underkäke på att uppdatera min blogg.... Lite långsökt jämförelse kanske...

HELVETE... Kom just på att jag måste rota fram mina ridbrallor.....
Återkommer....
Så... Ptja... inte mina favoritbyxor kanske, men de duger. Alla mina favoriter är liksom HELTRASIGA..
Ser faktiskt fram mot denna helg. Ska ut med Anna och rida. Ska bli helt galet kul!

Förövrigt så har jag tagit mig i kragen och insett att jag inte kommer lyckas lösa mitt förflutna på egen hand. Så efter några besök hos en helt galet bra sjuksköterska som tillskillnad från alla andra idioter jag tvingats träffa tidigare så ser hon framåt och hjälper mig ta tag i det som stör mig nu till vardags mer än att TJATA sig till förbannelse och försöka tvinga mig att prata om mitt tidigare liv och händelser. Fick tid hos en läkare som även hon var väldigt bra. Hon nämnde dock att jag kanske borde pröva på EMDR igen, men det är jag väldigt skeptisk till. EMDR är kort och gott ögon rörelser man lockar fram vilket ger en flashbacks till de händelser man vart med om och på så sätt kan man bearbeta dem. Jag vill dock inte titta bakåt. Jag vill enbart titta framåt.
Så vi kom fram till att vi börjar med ångesthantering och hur jag hanterar flashback i vardagen.
Tar även tag i min sömn. Har alltid sovit lätt och vaknat för ingenting, men efter ett nattligt besök där mitt ex låtsades vara min katt och krafsa på altandörren för att sedan dra kniv mot mig har jag knappast sovit bättre.
Jag har alltid vart väldigt skeptisk till medicinering av alla slag, även det ett resultat av mitt ex som klämde i sig ett större antal och gott och blandat med piller efter att ha läst min dagbok där jag sida efter sida skrev att jag hatade människan. Att hitta en person du levt med i år, även om du hatar han, ligga och krampa, tugga fradga och hosta blod är ingen trevlig upplevelse.

Äh nu börjar jag på en hel jävla roman igen. Ska hoppa ur ridbrallorna och sätta på mig något mer passande för att åka till affären.

Bye fuckers!