Sjukdom

http://www.youtube.com/watch?v=D1aFXjGMiIs

Detta blir nog ett långt och virrigt inlägg. Skriver egentligen bara för att få det ur mig och försöka få något nytt perspektiv för det hela. När jag väl börjar skriva brukar det rinna på rätt bra och kännas bättre efteråt.
Sitter med mitt läkarintyg och funderar på om det är mitt liv på ett papper. Man ska aldrig leva under sin diagnos, men man får nog lära sig leva med den. Det tog mig nästan 8 år att komma fram till det.

Tidigare var jag en av dem som stenhårt höll på "slå en gång och du går" Jag fnös nästan åt misshandlade kvinnor och ansåg dem som svaga och nästintill korkade individer. Ja, än idag kan jag tycka det MEN jag har lärt mig att varje fall är unik. Varje slagen kvinna och varje man som slår är unika då alla upplever sin livssituation individuellt, så även om det för er ser så glasklart ut så är världen inom dessa destruktiva förhållanden dimmiga.

Efter rättegången och den återvunna friheten tog jag väldigt illa vid när folk pratade om misshandel inom förhållanden (tycker inte om att enbart rubricera det som kvinnomisshandel då jag vet att våldet existerar åt både hållen även om misshandlade kvinnor är de som är mest utsatta). Jag blev väldigt ledsen, arg och skamsen när folk uttryckte sig "men varför gick du bara inte". Jag lovar, jag gick och jag gick och jag gick, men vart jag än tog vägen så var han där. När det gått så långt så du är avväpnad in på bara skinnet. Vännerna är borta, antingen skäms du för din familj eller så tror de dig inte. Du är ensam, utsatt och nu börjar självkänslan falna samtidigt som rädslan tar över. Men jag lovar, du orkar inte vara rädd i evigheter. Inte när det gäller dig själv. Har du barn eller husdjur då lever du nog ett skräckens helvete. Men är du ensam försvinner till sist rädslan och ersätts utav ett ord jag lever med än idag. Likgiltighet.

Nu talar jag enbart för mig själv och hur jag upplevde det, men går du ständigt under hot, slag och helvete finns en risk att du slutar orka bry dig. Du bryter en barriär. Var natt ligger du och ber "låt detta bli min sista natt. Låt någon komma ner och hämta mig och ta mig härifrån.

Ligger på rygg i snön. Har bara kjol och t-shirt på mig. Blodet rinner och det känns konstigt nog varmt. Ligger i snön, blodet rinner varmt och än har inte smärtan från spruckna revben, bruten näsa och blodutjutelser över hela kroppen hunnit i kapp. Ligger på rygg. Hör steg, hans skugga skymmer stjärnorna. Han sparkar i snön så den regnar ner över mig. "Hora". Sen går han.
Jag ligger på rygg i snön och tittar på stjärnorna i den kalla mörka vinternatten. Jag bad en stjärna rädda mig.


Diagnos : Posttraumatisk stressyndrom och paniksyndrom.

Sjukdomsförlopp : Stresskänslig, ångest i trängda situationer, oförutsedda händelser, frekventa återupplevelser av tidigare långvarig traumatisering, nedsatt lust, motivation, initiativ, meningslöshetskänslor och panikattacker.

Observationer: Adekvat formell kontakt, Emotionell kontakt återhållen, sänkt grundstämning, förhöjd anspänning, inga psykostecken.

Det jag tror skrämde mig mest och fick mig in i det sista att förneka min sjukdom är just att det heter "Sjukdom". Detta är inget jag föddes med. Detta är inget som låg latent och slog ut när mitt immunförsvar var lite sänkt. Detta är något som som växte på mig pga en slump?
Nej jag skyller inte allt på slumpen. Så simpelt är det inte. Det går längre bak än så. Små händelser under ens liv som sätter igång någon form utav kedjereaktion som till sist exploderade efter ett ödesdigert misstag jag gjorde för ganska exakt 7 år sedan.
Stora torget, höstlöv, ögon jag lärde mig hata, men mins kristallklart. Vad jag önskar att jag med min nyvunna vetskap kunnat kliva fram till mig nyligen fyllda 16 år och fått henne i hennes tvekan att säga "hejdå" och åka hem. Vem vet. Det kanske hade skett ändå senare. Ingen idé att ha sådana tankar allt för ofta, det tär på psyket. Jag har börjat lära mig tänka tillbaka, gå igenom scenerna i mitt huvud och acceptera. I 8 år låtsades jag om att det inte skett. Att jag var precis som alla andra, att mina ögon inte sett vad de sett, att jag aldrig hört de ord som riktats mot mig, att de slag och sparkar som träffat min kropp aldrig skett.
Jag var en normal och lycklig tonåring. Gång på gång har den illusionen krossats när jag gång på gång misslyckats med allt i mitt liv. Jag orka aldrig hela vägen. Gång på gång starta jag positivt, lyckades, lyckades bra, sen small det in i väggen gång på gång.
Jag trodde jag var lat, efterbliven, bortskämd och skyllde alla för mig då okända syndrom på en svag personlighet.
Det jag i dag vet är panikångest trodde jag var barnsliga utbrott och fel på mitt humör. Tidigare tyckte jag att människor med ångest, panikattacker och depressioner var svaga och enbart fjanta sig.
Själv tycker jag att det är skönt att äntligen veta vad jag slåss mot, eller slåss är fel, vad jag måste lära mig leva med och handskas så gott det går.