Ärlighet

Nu har jag iof redan suttit i timmar och skrivit, men när det ändå cirkulerar i huvudet så fortsätter jag med skrivandet. Även detta lär bli ett tungt och föga uppiggande inlägg, men det måste ut.

Oavsett vad som skett tidigare i mitt liv och oavsett om det var slumpen, ödet, mitt fel eller en olycklig kombination utav varje så har jag hänsynslöst eller snarare likgiltigt struntat om det drabbat människor i min omgivning. Detta har dock aldrig vart för att med flit och mening såra, skada eller orsaka andra människor smärta. Dock har jag i mitt egna förnekande och flyktbeteende där någon form utav närhet, ansvar eller pliktskyldighet flytt, misslyckats och försvunnit.
Mitt största mål var att till 100% behärska och styra mina känslor helt. Jag kunde i timmar sitta i skogen eller på stan och apatiskt upprepa "ingen kommer över din mur". Gråta var förbjudet. I min ensamhet kunde jag dock låta tårarna rinna. Le eller skratta var även det förbjudet. Varför just leenden och skratt var något jag förbjud vet jag faktiskt inte riktigt. Men jag tror verkligen att det var en del utav mitt projekt att helt kunna styra alla känslor inom mig i alla situationer.

Detta har idag lett till att min utåt helt likgiltiga och kalla personlighet skrämt, drivit bort och irriterat folk.
Jag ångrar all smärta och skit jag utsatt min familj för. Det ångrar jag i djupet av mitt hjärta, men jag tror de förstår och jag gör allt för att återgälda dem nu.
Mest av allt ångrar jag alla svek, lögner och att jag utsatt människa i världen för mig själv.
Han frågar varför och jag kan inte längre rycka på axlarna, blunda och säga att jag inte vet. Jag vet nog inte allt än, men det jag vet ska jag nu försöka få ner på papper.

Jag trodde jag upplevt kärlek, den kom, höll i sig några månader om det runt om var kul sedan försvann den och jag plåga mig själv med dåligt samvete över att knappt klara av att vara i samma rum som den jag i början trodde älska. Till sist drog jag. Försvann. Höll mig undan tills de glömde mig.
Jag var i början på mitt "jag står inte ut stadie" med en sorgsen individ som inte hade något ont i sig när jag träffa kärlek. Jag hatar kärlek, kärlek ger mig ångest, skrämmer mig och jag kontrollerar inte kärlek. Låter som en klyscha, men kärlek vid första ögonkastet existerar och sker. Det drabba mig. Som en spark i huvudet.

.
Jag drabbades utav fullständig panik. Jag försökte skrämma bort dig, behandla dig illa och spä på min negativa självbild än mer. Istället för att utveckla mina potential, eller än värre, att utveckla våra potential försökte jag bara riva sönder allt runt oss.
Jag ville inte, men kunde inte låta bli. Jag skämdes så över min "sjukdom" som jag försökte dölja och förneka. Min ångest och panikattackerna blev värre för nu drabbades inte bara jag. Nu drabbades du och det vackra vi hade mellan oss. Till sist hade jag ångest över att jag när som helst kunde få ångest. Ju fler misstag jag gjorde och för var gång jag såra dig förberedde jag mig på att du skulle försvinna. . Jag spelar upp den gång på gång i mitt huvud. Jag upprepar min ramsa "ensam är stark" och tröstar mig med att alltid ha en sista utväg. Vid 15 års ålder börja tanken på självmord slå rot i mitt huvud. Då och då trodde jag att jag skulle kunna bli av med tanken och låta självmordstankarna vara ett minne blott. Gång på gång slogs jag ner och misslyckades och till sist var självmord en fixering, en frihet, mitt sista kort i leken. Tanken på att jag iaf styrde över om jag skulle leva eller dö trösta mig.

Att du  rakblad, glas, skärvor och knivar ur mina blodiga händer smärtar mig fruktansvärt. Du är inte förtjänt över att behöva sett eller uppleva något sådant.
Jag var så lycklig med dig. Lycklig än jag någonsin vart. Våra galna resor till Riga och Berlin hösten vi sågs var nog den lyckligaste stunden i mitt liv.
Tårarna rinner och det är fruktansvärt att utblotta sig helt såhär, men jag lova dig att försöka finna ett svar.
Jag visste att du skulle försvinna även om du uttryckte det så fint att jag enbart lånade ut dig 10 månader. De 2½ år innan tror jag ändå inte att jag gjorde några 100% uppriktiga försök till att ta mitt liv. Skada mig, chansa lite smått och se vad som hände på sin höjd. Men jag ville inte seriöst dö och försvinna. jag ville ta chansen och försöka få en framtid med dig även om jag innerst inne visste att jag på något sätt skulle misslyckas och förstöra den som med allt annat.
Var aldrig rädd att ta chansen, i stället för att se allt nattsvart försök se det positivt och ljust.
Jag försöker, men har man gång på gång blivit slagen till backen klarar man inte längre av besvikelsen av att misslyckas. Då blir det så mycket lättare att inställa sig på att misslyckas från början.
Jag skäms över mig själv och är djupt besviken över mig själv. Jag vill aldrig utsätta någon annan för mig själv.
Inte fören jag är starkare och behärskar mig själv bättre.
Krasst så känns det som att jag förstört alla chanser till att kunna laga detta. Jag har skadat, svikit och sårat dig allt för djupt för att kunna reparera detta. Jag har skadat, svikit och sårat mig själv för djupt för att jag ska vara säker på att kunna reparera detta.

Jag vet att du tänker mycket på de månader du var borta. Återigen så körde hela karusellen igång antingen utav en slump eller någon form av kjedjereaktion.
Nu tvivlar jag inte det minsta på att det var planerat. En sedan länge bekantskap som åter upptogs och jag var för blind, dum, blåögd, naiv för att se att för mig än idag en okänd hämnd skulle uträttas och drabba dig. Detta ihop med en personlighet med grova störningar och psykoser som verkan jag, vänner sedan 15 år tillbaka eller föräldrar sett. Var det jag som utlöste den eller var det bara en slump?
Jag vet att du gärna vill säga att det var jag som utlöste den, men jag vet inte. Varför skulle just jag utlösa en sådan sak hos en gammal kamrat jag umgåtts med tidigare och sett må dåligt?
Men nu efteråt inser jag att det måste vart planerat i ett ganska tidigt skede.
En kväll med alkohol, bra musik och vänner sällskap. Jag var inte lycklig, jag försökte bara dölja, mildra och fly smärtan av saknaden efter dig vilket antagligen gjorde mig smått manisk, fladdrig och näst intill hysteriskt glad. En reporter som bad mig posa det var fel fel fel fel fel fel. Du skulle inte så det som en kamratlig grej. varför skulle du göra det med en man du inte känner eller mig veterligen träffat. Jag bad dem radera bilden och glömde den. Tills den kom ut på nätet.
När folk ringde och berätta det för mig kunde jag inte ens komma på vad de mena och vad det skulle vara för bild, så obetydlig var den händelsen för mig.

Den händelsen ihop med all press, saknad, sorg, smärta, svek och nattsvart depression som kom gjorde att jag helt enkelt bröt ihop. Inget gick som det skulle. Jag hade inte råd att träffa dig, prata med dig och det kändes som jag bröts i två delar. Jag fixerade mig nu mer än någonsin på självmord. Den lätta vägen ut. Jag var dock för feg för att planera och göra det. Istället pröva jag mig fram. Utmanade ödet och bara inväntade döden.
Antar att folk vittrade sig till min hysteriska, svaga och olyckliga person.
Jag sluta leva. Jag levde en dag i taget och inväntade döden. Ibland sken det upp, men det tog snabbt bort. än idag vet jag inte riktigt vad som skedde på Fosie / västervik, varför de blanda in mig med dig och försökte vända allt mot oss. Men jag orkade bara inte. jag orkade inte tänka, agera eller handla. Så säker på att jag skulle dö spelade det ingen större rolll vad jag gjorde eller tänkte.
säkerligen gett upp livet och enbart inväntar din död, kändes det som att var dag var min sista. jag klara aldrig av eller hade i åtanke att någonsin fysiskt röra någon annan levande varelse. Men jag lät det gå ut psykiskt. Jag upptäckte att jag hade viss makt och inverkan på män med mitt utseende. Jag hade gått från tonåring till vuxen utan att ha insett det i ditt beskydd. Jag har aldrig sett någon titta på mig, av ganska naturliga själ när du vart med. Detta var något utav en ny upptäckt. Ibörjan trodde jag inte att det var sant. Jag hade kul med A. Vi hade koll på varandra.det behövde vi inte. Vi Behövde bara vara där och ha tillräckligt mycket skit i kroppen för att alltid vara glada, nyktra och bitchiga.

Nu orkar jag inte riktigt skriva mer och vi får se om du orkar läsa detta. Du kommer snart hem.